Sveriges framtid hänger på äldre

Metro 2002-03-27

Nyligen satt jag och läste en samling dokument om hur USA:s krigsmakt förbereder sig
för framtiden. Det handlade om laservapen och radiostyrda stridsvagnar. Om pilotlösa
attackplan och ögon som ser genom nattens mörker. Om hur en liten kvinna med rätt
beväpning kan eliminera ett kompani muskulösa män, många av uppgifterna var obeskrivligt
fascinerande - verkligheten slår lätt ut all science fiction, men till sist var det presentationen
av en enda människa jag verkligen fastnade för.

Ledaren för förnyelsearbetet heter Andrew Marshall. Han ska tänka de djärvaste tankarna
och komma upp med unga idéer och koncept. Framtiden är hans business. Andrew Marshall
är 80 år.

Den enda supermakten har anförtrott ett av landets viktigaste jobb åt en man som i Sverige
osvikligt skulle avfärdas som pensionär, gubbjävel eller åldring. Jag menar, fråga dig själv,
skulle en 80- åring kunna få ett liknande jobb i Sverige? Svaret är givetvis nej. För det första
finns det inget liknande jobb (vi lägger ju ned försvaret) och för det andra går nästan alla här
omkring i den felaktiga föreställningen att bara ungdom kan tänka fräscha tankar.

Sanningen är att vårt land lider av galopperande åldersnoja. Vi dyrkar ungdom och föraktar -
nej avskyr! - högre ålder. Vi förfasar oss över diskriminering av kurder, romer, kvinnor och
handikappade, men diskriminerar helt ohejdat äldre människor och alldeles speciellt äldre
kvinnor. Tänk på arbetsmarknaden. Vid 20 någonting är du attraktiv, vid 30 bör du vara etablerad.
Vid 40 börjar personalchefen tycka att du stinker, vid 50 krävs nedtrappning och före 60 bör du
(statistiskt sett) gå i pension. Du bör lämna plats åt någon yngre heter det -
ekonomiskt sett en helt vettlös tanke.

Enligt allt vad jag läser i tidningarna och ser av vården är det dessutom ett starkt önskemål
att pensionärer har vett att dö så snart som möjligt - det sparar stora summor åt staten, som
just slagit världsrekord i skattetryck samtidigt som vi halkat ned på 18 plats i välfärdsligan.

Undantagna från diskrimineringen är - det visste ni redan - alla som fått tillräckligt ”stora”
chefsposter. Maktens män och kvinnor lägger pannorna i djupa veck och säger att nya tider
kräver förnyelse - alltså ungdom. Vad de i verkligheten menar är något helt annat. Nämligen:
Låt oss ta in unga killar och tjejer som lyder, fjäskar och aldrig säger emot. Som inte har
särskilt mycket egna åsikter utan gör som vi, cheferna, säger. Ut med de gamla stötarna som
utmanar oss och tänker vassa tankar.

Sanningen är naturligtvis att fräscha, nyskapande och ”unga” tankar tänks minst lika ofta av
äldre som av yngre. Unga medarbetare fjäskar för chefer och sneglar mot befordran. Det föder
konformism och slentrian. Äldre vågar tänka själva, granska problemen förutsättningslöst och
slå in på nya vägar.

Ronald Reagan var (för att ta ytterligare ett amerikanskt exempel) 69 år gammal när han valdes
till president första gången. Sedan förändrade han i all enkelhet världen.

Mera prosaiskt uttryckt har ett land som Sverige inte råd att behandla äldre människor så illa
som vi gör. Om högst tio år går landet inte runt utan insatser från folk över 60, 70 och 80 år.
Sveriges ungdom, dess framtid, heter det. Gärna det. Men det är från oss äldre de fräscha,
fräcka och nyskapande idéerna ska komma - om de alls ska komma.

Ulf Nilson
Journalist