I mitten av maj 2000, när Putin varit installerad som president bara någon vecka, undertecknade han ett dekret som överförde aktierna i ett 70-tal alkoholrelaterade företag till ett nytt organ "Rosspirtprom". Som chef för det nya företaget tillsattes Sergej Zivenko, en man som knappast någon kände till.

Händelsen var på två sätt symbolisk för det som skedde i den ryska affärsvärlden när den tidigare KGB-officeren Vladimir Vladimirovitj Putin tog över makten. Putin skaffade sig kontroll över statens mest vinstgivande företag och det viktigaste när det gäller chefstjänsterna var lojaliteten till Putin. Tidigare affärsmeriter var av mindre intresse.

I början av 2000-talet var alkoholförsäljningen en av de bästa kontanta inkomstkällorna och Putin var därför snabb att ta över verksamheten. Det för många så överraskande valet av Sergej Zivenko förklaras av att han var nära barndomsvän till Putin och tillsammans med några andra barndomsvänner hade de grundat judoklubben Javara-Neva i S:t Petersburg.

Det finns tusentals ryssar som tack vare någon slags relation till Putin har blivit dollarmiljonärer sedan Putin installerades i Kreml, 2000. Men ett gäng tilldrar sig extra stort intresse och nu talar vi inte om nya miljonärer utan miljardärer. Gänget, eller klubben som de kallar sig själva, består av åtta personer och har fått namnet Ozera (sjö) eftersom de åtta utvalda bor i samma sommarstugeområde vid sjön Komsomolskij utanför S:t Petersburg.

Gruppen bildades redan 1996 och består förutom Vladimir Putin av Jurij Kovaltjuk, Nikolaj Sjamalov, Viktor Mjatjin, Vladimir Smirnov, Vladimir Jakunin och bröderna Andrej och Sergej Fursenko.

För att ni ska förstå hur Putin och hans gäng roffar åt sig den ryska statens tillgångar ska vi, som ett exempel, följa Bank Rossija som utvecklades från anonym bank med ett kapital kring en miljard rubel (250 miljoner kr) år 2000 till 231,7 miljarder rubel (drygt 60 miljarder kronor) 2010. Företaget som "rånats" på pengar i det här fallet är statliga Gazprom.

2004 sätter Rysslands största företag, gasjätten Gazprom upp sitt försäkringsbolag Sogaz till försäljning. 50 procent av aktierna köps av Bank Rossija för 58 miljoner dollar (marknadsvärdet idag är cirka två miljarder dollar).

I augusti 2006 köper Sogaz (som ägs av Rossija) Gazproms pensionsfond, Gazfond, Rysslands största pensionsfond med reserver på 300 miljarder rubel. Sogaz köper 75 procent i Gazfond för 880 miljoner rubel, trots att vinsten enbart för 2006 är 1,2 miljarder rubel.

Hur affärerna kan godkännas förstår vi om vi studerar ägarförhållandena. Nikolaj Sjamalov (medlem i datjaklubben Ozera) är storägare i Bank Rossija och redan 2005 tvingar Putin fram ett chefsbyte på Gazfond då Sjamalovs son Jurij blir ny ordförande.

Sonen Jurij säljer alltså Gazfonds aktier till ett fantastiskt underpris och till en bank som ägs av hans egen pappa.

Hoppas ni hänger med i svängarna för det blir ett par turer till för att beskriva hur Putin och hans gäng rånat den ryska staten.

Bank Rossija skaffade, efter att ha tagit kontroll över Gazfond, också kontroll över Gazprombank. AB Gazprom sålde inte ut sina aktier i Gazprombank på den öppna marknaden utan överlät dem till Gazfond (ägdes av Bank Rossija), som i april 2007 därmed hade kontroll över Gazprombank med ett beräknat marknadsvärde på 25 miljarder dollar.

I juli 2005 sålde Gazprom också ut Gazprom-Media, ett stort mediekonglomerat med bland annat tv-stationen NT och dagstidningen Izvestija. Det såldes till Gazprombank (som snart ägdes av Bank Rossija) för 166 miljoner dollar där marknadsvärdet, av bland andra den nuvarande presidenten Dmitri Medvedev, har värderats till 7,5 miljarder dollar. Om den sistnämnda siffran stämmer sålde Gazprom alltså ut sitt mediekonglomerat för ett värde ungefär 45 gånger länge än det verkliga.

Detaljerna kring Bank Rossijas verksamhet kommer från en man som arbetat på Bank Rossija i många år, Sergej Kolesnikov. En septemberdag 2010 smög han ut ur sitt hus i S:t Petersburg och med bara en liten portfölj i handen flög han till USA via Turkiet. Tillsammans med affärstidningen Financial Times har han sedan redovisat hur Bank Rossija blivit en storbank --- och på samma gång avslöjat hur Vladimir Putin och hans vänner mjölkat Gazprom på omkring 60 miljarder kronor bara i exemplet med Bank Rossija.

Det mest skrämmande är att Gazprom mjölkas på pengar på många andra sätt --- gissa varför det är tre gånger dyrare att bygga gasledningar i Ryssland än i väst? Och det finns hundratals andra statliga företag, som på liknande sätt, tvingas se sina tillgångar försvinna ner i Putinlojala och samvetslösa mäns fickor för att sedan ofta hamna på deras konton utomlands.

Även om Putin och hans gäng var snabba att skaffa sig kontroll över lönande verksamheter (som alkoholförsäljningen 2000) tog det några år innan de fick full handlingsfrihet. Under hans första år vid makten fanns fortfarande rester kvar av 1990-talets Jeltsin-epok, och den så kallade Familjen. Det var först sedan Putin blivit av med premiärminister Michail Kasianov och stabschefen Alexander Volosjin 2004 som han kunde agera med full kraft och den avgörande händelsen var fallet med affärsmannen Michail Chodorkovskij.

Den 25 oktober 2003 stormade ett tjugotal kommandosoldater Chodorkovskijs privatplan på en flygplats i Novosibirsk. Rysslands då rikaste man, god för minst 100 miljarder kronor, hade länge varit en nagel i ögat på Putin och hans närmaste man Igor Setjin. Chodorkovskij vägrade rätta in sig i ledet, hade egna maktambitioner och ifrågasatte inte minst den ökande korruptionen. Därför var det bara en tidsfråga innan Putin skulle slå till.

     

Efter 583 dagar i häkte föll domen: sju års fängelse. Och när Chodorkovskij var på väg att bli fri, 2010, arrangerade Putin/Setjin en ny rättegång. Den innehöll märkligt fabricerade åtalspunkter --- varpå Chodorkovskij dömdes till ytterligare sju år i fängelse.

Putin hade genom att fängsla Chodorkovskij inte bara blivit av med en av de få ryssar som med mod och pengar på allvar utmanade honom. Han hade också visat övriga oligarker att ingen går fri om de inte spelar med i Putins lag. Presidenten och hans gäng kunde också, som kronan på verket, lägga beslag på Chodorkovskijs oljebolag Yukos, som var på väg att bli ett av de största i världen.

Juvelen i Yukos var oljeproduktionsbolaget Yugansk, som såldes på en skandalös auktion. Putin hade skrämt bort alla utländska intressenter och köpare blev istället en okänd finansgrupp vid Baikal Finance Group. När dimmorna lättade visade det sig att oljebolaget Rosneft stod bakom den okända finansgruppen och några månader före köpet hade Rosneft fått en ny styrelseordförande i Igor Setjin - just det, Putins närmaste vän.

Till saken hör att Baikal Finance Group fick låna pengar av oljebolaget Surgutneftegaz, där Putin själv sannolikt är delägare och där vi också hittar Putins kompis Gennadij Timtjenko.

Det var tillsammans med bland andra Timtjenko som Putin (i S:t Petersburg i början av 1990-talet) började sin illegala verksamhet. Putin var vice borgmästare under Anatolij Sobtjak med ansvar för utrikeshandeln. Det var dåliga tider i det nya Sovjetunionen och S:t Petersburg fick tillstånd att exportera olja i utbyte mot mat och medicin.

Det nybildade bolaget Golden Gate (med Putin och Timtjenko) fick licens att sälja 100000 ton oljeprodukter till ett värde av 70 miljoner dollar. Det märkliga var att S:t Petersburgs stad inte fick något tillbaka av försäljningen, varken mat eller medicin. En undersökningskommission tillsattes, men lades ned utan förklaring. Mycket tyder på att pengar som skulle gå till medicin för de behövande i S:t Petersburg sattes in på ett offshorekonto och bland annat användes för att köpa Bank Rossija.

Det var också här Putin inledde samarbetet med den kriminellt belastade affärsmannen Ilja Traber, som bland annat olagligt tog över den oerhört vinstgivande hamnen i S:t Petersburg. Vid sin sida på borgmästarkansliet hade Putin Igor Setjin, en mycket hårdför man präglad av säkerhetstjänsten KGB.

Setjin har sedan dess, liksom Timtjenko och Traber, som arbetar i skymundan, följt Putin på karriärstegen och kunnat berika sig själva tack vare närheten till honom. Setjin blev så småningom styrelseordförande i Rosneft och dessutom vice premiärminister med ansvar för energifrågor --- utan någon bakgrund i affärslivet!

Timtjenko är bland annat en storägare i oljetradingföretaget Gunvor -- där en annan ägare är svenske Torbjörn Thörnqvist och en tredje okänd ägare sannolikt är Putin. Gunvor har från en blygsam verksamhet blivit en av de största tradingfirmorna i världen och detta tack vare förmånliga exportkontrakt från Rosneft, Gazpromneft och Surgutneftegaz. Tre oljebolag där Putins gäng i många år har kunnat styra relativt obehindrat från insyn.

Enligt magasinet Forbes är Timtjenko god för omkring 70 miljarder kronor. I praktiken är summan säkert ännu högre eftersom mycket av hans verksamhet sker i det fördolda. Hur mycket Putin är god för är en väl bevarad hemlighet och skulle det komma fram kunde Putins framtid i Ryssland sannolikt räknas i timmar.

Visst är han populär, framförallt i mindre städer och på landsbygden där människor fortfarande får alla sina nyheter från de statliga tv-kanalerna. Men det finns en gräns för allt. När han i september i fjol talade om för ryssarna att han ville bli president på nytt, att Dmitri Medvedev skulle bli premiärminister, och att allt var planerat redan när Medvedev blev president 2008 --- ja, då fick delar av det ryska folket nog.

Internet har också bidragit till att allt fler ryssar blivit medvetna om vad som pågår under tsar Putins ledning. För Sergei Kolesnikov (som avslöjade detaljerna kring Bank Rossija och rånet av Gazprom) kom beskedet att han skulle överföra pengar för byggandet av ett jättelikt palats till Putin vid Svarta Havet droppen som fick bägare att rinna över.

När det visade sig att jag jobbat tio timmar varje dag under 15 år för att bygga ett palats till Putin fick jag nog. Det som har hänt från 2004 till idag är livsfarligt för Ryssland, sade Sergej Kolesnikov.

Fernissan har börjat krackelera på ikon-bilden av Vladimir Putin och trots att han nästa söndag väljs till president för sex år, med chans att väljas om för ytterligare sex år, skulle det förvåna om han sitter mandatperioden ut. Även för stöldligor med högsta tänkbara beskydd finns det en gräns.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -