I Israel i dag.....

Fontänen där alla vill vara farfar

Vid fontänen är det fullt av barn, uppjagade morsor och ett par Ray-Ban Leather-solglasögon som sakteliga dricker en caffè latte. Livet börjar med x och y. Små kromosomer som lyckas krångla ihop sig till något levande.
Det är strålande solsken. En liten pojke tittar storögt på vattnet i fontänen med en nyfikenhet som vi vuxna sedan länge förlorat. Den genuina upptäckarglädjen, tankarna som flyger fram och förtjusningen i det lilla. Givetvis, nu som när man själv var liten, dyker det upp en morsa som tror att man ska drunkna bara för att man tittar på vatten.
Otrösteligt skriker en flicka "Mamma, mamma!" så fort mamma är längre bort än en meter och tröstas bara med minutlånga kramar toppade med lite saft.
En pojke på 3-4 år har fått en karatedräkt, blir så upprymd att han sparkar i en palm, ajajajdå, och tröstas av mormor. Det frestar på att vara tuff.
Den finlemmade etiopiske pojken envisas med att nalle ska bada, men varken nalle eller mamma tycker det, och en flicka sitter fräckt på torget och vägrar gå en millimeter utan glass. Fast pappa tittar på klockan och tydligen har bråttom så har flickan sin glass någon minut senare. Ve den som ger sig.
Vettskrämd är den katt som jagas med sandhink fylld med vatten av några fyraåringar som redan börjat inse vad ordet bus står för.
Flickan sa aldrig "Mamma, mamma!" utan jag bara översatte "Ima, ima!" Fontänen står i Kfar-Saba, en israelisk stad, vars namn betyder "Farfars by". Alla vill vara farfar vid en sådan fontän. När man på sin ålders höst börjar närma sig döden är det underbart att det finns en plats med så mycket liv. Fylld av glada ungar som springer runt, leker och skrattar.
Nu kan deras liv vara bestämda av x och y igen.
Som målkoordinater för irakiska missiler som kan vara fyllda med gas. Kfar-Saba ligger på den israeliska kustslätten som är tätast befolkad i hela Israel.
Gasmasksutdelningen här i Israel har tagit fart igen. Om det kommer gas kommer möjligtvis de vuxna att överleva men knappast barnen. Jag har ingen lust att skaffa en skyddsmask. Det känns meningslöst. Om det vi ska skydda inte kan skyddas, om civilisationen efter tio tusen år låter sådana dårar som Saddam Hussein fortsätta terrorisera världen, vad har vi då åstadkommit?
Att sitta med barnen vid fontänen är solidaritet i dess mest fulländade form eftersom du väljer att ta samma risk som de. Det är att välja livet i en värld av ondska.
I Sverige finns det politiker och debattörer som väljer att ta ställning för Saddam Hussein.
Det är ett hån mot livet och alla de iranier, kurder, irakier och andra folk som fått möta hans våld. Den politiska naiviteten i Sverige är snart nog det enda världsunika som är kvar.
Två pojkar kivas om en boll, som hamnar i fontänen. Den flyter runt och en gammal man fångar upp den åt dem. Gubben är mer glad än pojkarna när han får tag i dess glatta yta.
Så ska livet vara i farfars by. Där livet går före diktatoriskt vansinne.