Dagens Nyheter 6 oktober 2002
”DN Debatt”
Han
fick sin dödsdom av svensk cancervård. Därefter opererades han i Tyskland.
På
DN-Debatt skriver industri- och finansmannen Stig Hammarskiöld om sina
egna
erfarenheter av svensk cancervård och hur hans ”övertro på svensk sjuk-
vård
förbytts i en besvikelse av oanade mått”.
___________________________________________________________
"Den tumören kommer att taga död på dig"
Den svenska cancervården är en verksamhet i sönderfall. Den
smärtsamma erfarenheten har jag själv fått göra under min tid som
cancerpatient. Efter lång väntan fick jag beskedet att jag inte kunde
opereras eller på annat sätt var behandlingsbar. Den tumören kommer
att taga död på dig, sade läkaren. Då reste jag till Tyskland där jag
opererades inom loppet av två dagar. Nu kan jag njuta av livet igen. I
svensk vård hade jag bara överlevt i cirka 45 dagar. Det skriver
industri- och finansmannen Stig Hammarskiöld i en uppgörelse med
svensk cancervård.
Det är nu drygt 10 månader sedan jag hade oturen att påbörja min
praktik som cancerpatient. Under denna tid har min tidigare övertro
på svensk sjukvård förbytts till en besvikelse av oanade mått.
Min första fråga är hur många patienter som dör varje år genom
försenad behandling.
Såvitt jag har förstått så är sjukdomen av sådan natur att över-
levnadsmöjligheten förbättras genom snabb behandling. Många
läkare har för mig bekräftat detta faktum även om de påstått att en
försening på någon eller några månader inte har någon betydelse.
Min egen situation kanske bäst beskriver hur verkligheten ser ut
eftersom man sagt mig att jag inte är något undantagsfall. I slutet av
november 2001 hade läkarna bestämt diagnosen cancer, och i början
av december fick jag beskedet.
Journalen beskriver tumören som svåropererad och rekommenderar i
första hand cytostatikbehandling. Jag bad omedelbart att man skulle
igångsätta behandlingen och fick till svar att förestående jul- och
nyårshelg gjorde att man inte kunde tänka sig att behandla mig förrän
medio januari. Ett envist tjatande från min sida resulterade endast i att
man gav mig en symbolisk behandling den 21 december.
När läkarna sedan i januari kom i gång med behandlingen observerade
de ganska snart att mina blodvärden inte tillät en effektiv behandling.
Detta till trots fick jag genomgå en halv behandling som läkarna sade
var till fyllest, trots att jag senare lärt mig att så inte är fallet.
Under denna första tid hade jag kontakt med tre olika läkare, vilka i
min uppfattning hade en mycket begränsad kännedom om mitt fall. Till
min förvåning ingår denna opersonliga patientkontakt i
verksamhetsbeskrivningen på Radiumhemmet, här nedan citerad:
"Många av oss arbetar alltså parallellt med annat än sjukvård och för
att upprätta högsta kompetens vidareutbildar vi oss regelbundet. Vi
ersätter då varandra på mottagningar och vårdavdelningar. På
Radiumhemmet arbetar även sjuksköterskor och läkare under sin
utbildning till specialister i cancersjukdomar. De arbetar i olika långa
perioder på våra mottagningar och vårdavdelningar.
Vi vet att det är viktigt för Dig, och det är viktigt också för oss, att Du
får träffa samma sjuksköterska och läkare i möjligaste mån, men detta
är alltså inte alltid möjligt. Detta påverkar givetvis inte Din medicinska
behandling negativt!"
Personligen tycker jag att denna skrivelse i sig beskriver hur
patientovänlig svensk cancervård är. Få av oss patienter torde ha
underlåtit att märka att vi är annat än personnummer. Mottagningen
och enstaka läkare gör visserligen ett stort arbete för att avhjälpa
bristerna.
När läkarna i början av mars kunde konstatera att min behandling varit
overksam, fick jag träffa ytterligare en läkare som jag tidigare aldrig
sett men som läst min journal, mitt namn och mitt personnummer.
Hans korta och kärva budskap var att jag var inoperabel och
tillika inte behandlingsbar med cytostatika. Den tumören
kommer att taga död på dig som han så bestämt uttryckte det,
med ett medhållande nickande av den underläkare som på
senare tid haft hand om mig. Som plåster på såren erbjöd man
mig uppehållande smärtlindring.
Egendomligt nog kände jag mig fortfarande vid god vigör och hade
utseendemässigt inga spår av min svåra sjukdom. Vid en påföljande
utlandsresa blev jag akut sjuk och tog då kontakt med en professor i
Freiburg i Tyskland. Det var första gången sedan jag insjuknade, som
jag kom till tals med en så hög medicinsk potentat som en professor på
ett universitetssjukhus.
Efter en och en halv timmes konsultation erbjöd han sig att tillsammans
med en professorskollega operera mig. Två dagars förberedelser ansåg
han vara till fyllest. Då jag visste att väntetider i Sverige räknas i månader
och då jag av svenska läkare ansågs inoperabel, blev glädjen över den
tyske professorns besked otrolig. Två veckor senare lämnade jag
Tyskland efter att varje dag ha fått besök av professorn två gånger.
Jag var inget undantag. Mina tyska medpatienter erhöll samma behandling.
Den typ av vård som tyskarna erbjöd hade vi också fått i Sverige om vi inte
hade fallit så långt ned i välståndsligan.
Återigen blev jag behandlingsbar och har kunnat njuta av livet genom
den tyske professorns höga kompetens. Vi i Sverige exporterar vår
medicinska spetskompetens med hjälp av höga skatter och låga löner.
I ersättning importerar vi lägre kompetens från länder, som har ännu
lägre löner än vi har.
I början av juni blev jag dålig av en komplikation som var lätt att
avhjälpa. Komplikationen var synnerligen besvärande. Min läkare
skrev en begäran att jag skulle opereras snarast. Det hör till saken, att
denna operation är rutinmässig och tager 20 minuter. Svaret blev att
man tidigast kunde påräkna att bli behandlad om tre veckor. Jag insåg
att jag med största sannolikhet inte kunde klara en sådan lång väntan.
Ett fax till min tyske professor beskrivande mitt problem med den
svenska sjukvården resulterade i att han ringde mig hem och föreslog
operation 4 dagar senare. Så blev också fallet.
Vad hade hänt den svenske patient som inte bedömt sig ha råd eller
mod att åka till Tyskland? Förmodligen hade hon eller han överlevt i
45 dagar. Måhända hade jag också gjort det under stort lidande, men
vem brydde sig om det. Jag var en av många i det medicinska kösamhället.
En månad efter min operation i Tyskland får jag kallelse till operation
på Karolinska. På min fråga vem som skrivit remissen fick jag som
svar, att det var en överläkare vars namn jag tidigare aldrig hört, och
som jag aldrig träffat. Det var ytterligare ett signum för denna
bristfälliga patientkontakt som dominerar en stor del av cancervården.
Operationen i fråga gällde den som enligt mina journaler redan var
genomförd i Tyskland. Man är ett personnummer i den administrativa
kön, som nu har anställda för att hålla reda på köbildningen. Ett
symptom på sönderfall!
Snart fylls sjukhusen av de talrika 40-talisterna som kommer upp i
"canceråldern". De kommer aldrig att acceptera dagens svenska
cancervård. De kommer att finna radikala lösningar utomlands eller
tvinga ut politikerna från vården. Den nödvändiga omställningen från
politikerstyrda läkare till patientbehovsstyrda läkare måste komma
snarast. Dagens läkare arbetar under en hopplös administration och
ändå vill socialministern sätta stopp för förändringar i annan riktning.
Den dåliga sjukvården förklaras ofta av brist på resurser. Denna
resursbrist har funnits i mängder av år utan att kunna avhjälpas. Man
har inte tidigt nog insett vad som komma skulle, och man inser inte i
dag vad som kommer. Angriper man inte belöningssystem, utbildning,
skattesystem och arbetsmiljöproblem blir vår svenska sjukvård inte
internationellt konkurrenskraftig.
Ingen skall inbilla mig, att vi på sikt kan isolera denna del av vår
nationella verksamhet från det internationella trycket. Det finns redan i
dag ett stort antal svenska specialister som arbetar utomlands under
vad de bedömer vara utomordentliga förhållanden. De skulle gärna
utvidga sin verksamhet med hjälp av förmånliga patientförsäkringar.
Detta kan bli det ojämlika alternativet till vår sjukvård i dag.