"Hur blev du pank?"
"Först gradvis. Sen plötsligt."
Det slog mig att ungefär så kan man sammanfatta kommunismens och Sovjets historia - den kollaps vi har all anledning att fira på måndag, tjugoårsdagen av Murens plötsliga fall. Det slog mig också att många svenskar kommer att avstå från att applådera - eller hyckla glädje. Jag tänker då inte i första hand på Jan KGB Guillou, en förvirrad våldsromantiker som med hjälp av en idiotisk regering förvandlades till frihetskämpe. Jag tänker mera på att en hedersman som Ingvar Carlsson sex år före murens fall slog fast att kommunismen nog i alla fall löst de materiella problemen. Vilket var precis vad kommunismen inte gjort.
Jag misstänker, men kan förstås inte bevisa, att vi som bara var fotfolk begrep de stora sammanhangen bättre än många av våra ledare och den - sorgligt, sorgligt - vänsterindoktrinerade så kallade intellektuella eliten. Några personliga episoder:
1956, långt före 68, traskade mästerfotografen Anders Engman och jag omkring i upprorets Budapest. Vi klev över lik - bokstavligen. Jag hade aldrig sett ett lik förr. Mycket förstod jag inte, men ett förstod jag: kommunism, lika med ondska.
1959, långt före 68, var jag första gången i Moskva. Jag rapporterade, fullt sanningsenligt, att det mesta inte fungerade. De inbjudna politiker och journalister som hyllade Sovjet, DDR, etc bjöds på fester med kaviar och vodka. Den skitiga och korrupta verkligheten utanför såg de inte och på deras hotellrum funkade telefonerna.
1962, på hösten, långt före 68, rapporterade jag om det vi kallade Kuba-krisen. Chrusjtjov försökte placera ut kärnladdade robotar på några minuters avstånd från New York eller Washington - alltså ge Sovjet ett avgörande strategiskt övertag i det kalla kriget. Den tidning jag skrev i då hette (hicka gärna till här!) Aftonbladet. I samma tidning kallade en ledande kulturskribent, fd nazisten Karl Vennberg, mig senare för "ett svin vid USA:s tråg" (med bild och allt!). Kalle var en typisk exponent för svenska intellektuella. Han ansåg sig tillhöra "den tredje ståndpunkten", vilket mer än antydde att de båda supermakterna var "lika goda kålsupare", alltså att ondskefull diktatur och vildvuxen demokrati är samma sak. Sanningen är givetvis att Sveriges socialister och kommunister, från Palme till tokvänstern ville skapa ett samhälle där de bestämde, medan vanligt folk lydde. Ordnung muss sein!
Fy faen.
Fy faen. Allt var känt: Stalin, skåderättegångarna, KGB:s tortyrkällare, nackskotten, den framtvingade svälten, men vi rapporterade (jag vet, för jag var med) mycket mer om rasförtryck i USA (utan tvivel förkastligt) och övergrepp i Sydafrika (d:o, d:o). Sverige sveptes in i ett finmaskigt nät av moralisk relativism och rena lögner - allt för att bevara en neutralitet som snart blev dogm. Samtidigt som den egentligen aldrig fanns - vi som gjorde lumpen visste ju att fienden alltid kom från öster.
1987 sa Ronald Reagan, på besök i Berlin:
- Mr Gorbatjov, riv den här Muren!
I Sverige utpekades han genast som farligt aggressiv och lite dum i skallen. Så kom 9 november 1989. Muren föll, gradvis förstörd av förtryck och lögner. Två år senare var Sovjet plötsligt ett minne blott.
Nog sagt (skrev Ulf Nilson men läs vidare i alla fall).
