Robert Mugabe borde sitta i fängelse,

eller kanske vårdas på mentalsjukhus - sluten avdelning. Dessvärre är det inte så.
I stället avlägger 84-åringen eden som president i Zimbabwe, ett land som han plågat nästan till döds sedan självständigheten 1980. Att Mugabe inte lyckats slakta lika många oskyldiga människor som Hitler, Stalin eller Mao har en ena anledning: brist på resurser. När ni tittar på hans porträtt ser ni bilden av en man som gett grymhet, rasism och vanstyre ett ansikte.

GRYMHET: I början av sin maktperiod som började 1980 var Mugabe stormande populär. Från baser i Mosambique ledde han gerillakriget mot kolonialismen och Ian Smiths vita rasistregim. När han gjorde sig själv till president 1987 jublade Afrika - men inte särskilt länge. Sakta men säkert stod det klart att Mugabe hatade opposition. Först förföljdes de vita - särskilt de storbönder som exporterade framförallt tobak och gjorde landet rikt, mätt med afrikanska mått. Men också svarta opponenter arresterades, misshandlades och utsattes för tortyr. Zimbabwe var alls inte det enda afrikanska land som gick snett - Kongo, Somalia, Liberia, Sudan,etc! - men ett land som kunde och borde ha klarat sig bättre.
RASISM: Ja, det råder ingen tvekan om att Mugabe, för att bevara sin popularitet, systematiskt förföljde den vita befolkningen. Småningom drevs praktiskt taget alla på flykt. Deras egendom - mest jordbruk - övertogs av sk krigsveteraner och andra Mugabe-anhängare.

VANSTYRE: År 1997 tog utvecklingen fart neråt - rena störtloppet! Inflationen steg. Och steg. I dag är den över 5 000 procent en siffra som betyder att valutan förlorat allt värde. Cyniskt kan man säga att detta knappast spelar någon roll eftersom praktiskt taget a l l a är arbetslösa och alltså inte tjänar ens värdelösa pengar. Hur många tiotusental som flytt, huvudsakligen till Sydafrika, vet ingen. Det man vet är att många som försökt simma över gränsfloden mist livet när de attackerats av krokodiler. Och att hundratals slagits ihjäl i sydafrikanska slumstäder där gangstergäng härskar och man inte gillar konkurrens om det lilla som finns. Det kan tilläggas att så gott som all u-landshjälp dragits in. De 140 miljoner som Sverige satsar (siffran från 07) går mest till humanitära ändamål; korruptionen är omfattande och mycket stjäls, i första hand av Mugabes anhängare.
De fruktansvärda åren sen 97 har medfört att hälso-och sjukvård i stort sett slutat fungera. Kanske 30 procent av befolkningen har Aids. Medellivslängden i detta, en gång välmående land, har sjunkit till 39 år. En svensk lever med stor sannolikhet 40 år längre än en zimbabwier född på samma dag.
När Zimbabwe sist hade val, i mars, vann oppositionsledaren Morgan Tsvangirai - trots att han under kampanjen misshandlades, fängslades och trakasserades på alla sätt. Segern förklarades "otillräcklig" (Mugabes folk skötte räkningen) och det blev val igen. Eller rättare sagt: ett bluffval. Tsvangirai valde att inte ställa upp och Mugabe utropades som segrare. Många zimbabwier tvingades med hugg och slag till vallokalerna och alla vet att den som röstade "fel" kommer att få lida för det.
Ett svineri utan like. Varför ingriper ingen mot en galne gamle mannen? Tja, en FN-resolution var på gång. Den stoppades av Kina, Ryssland och - häpna! - Sydafrika, vars president Thabo Mbeki hyllar Mugabe som "min far". USA kräver sanktioner, men kommer någonting att hända snabbt nog för att förhindra att ytterligare många tiotusental zimbabwier försvinner.
Ni får tro vad ni vill. Jag tror att svaret är NEJ - tragedin fortsätter...

Expressen juli 2008, Ulf Nilson

De är världens värsta ledare